1.2.12

Varning för töntigt inlägg och allmän fåfänga

Förlåt nu till alla som kommer bli sura på vad som följer, för jag vet att många tycker att kommande inlägg bara handlar om något jag "egentligen gillar". Men det gör inte det, för jag tycker inte om vad som komma skall:

Jag avskyr att min kropps försvar mot svackor verkar vara att i superfart förbränna alla kilon jag mödosamt samlat på mig. Jag tycker inte att jag är särskilt fåfäng och jag väger mig i princip bara under läkarbesök, men när jag ser hur liten jag blivit och därmed kollar upp saken, inser jag motvilligt att jag återigen väger under blodgivningsgränsen och därmed har gått ner flera kilo sen i höstas, något som gör mig väldigt besviken. Och fast jag VET att det är såhär varje gång jag är förkyld/stressad/ledsen så blir jag lika trött varje gång, för det är så ansträngande att hela tiden tvinga i sig mer mat än man vill ha och äta fler bullar än man är sugen på.

Och nej, det här inläggets syfte är inte att berätta för alla att "jaaag kan äta vaad jag vill heela tiden", jag tycker uppenbarligen inte det är skoj alla gånger. Jag vill bara skriva ner det så att jag ska komma ihåg det till nästa gång det händer. Nu är jag i alla fall tillbaka på min påhittade fettdiet, sist jag vägde såhär lite tog det nog inte mer än en månad att fylla ut mina kläder igen, jag hoppas på att det går bra den här gången också.

blkdöjgkljagköagj. Så frustrerande, även om det är töntigt att bry sig så gör jag det.

4 kommentarer:

  1. Know the feeling kära du, jobbigt. Fast jag kan inte öka fettmängd, endast muskelmassa.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag blir bara så upprörd när det försvinner en massa kilon utan att jag har bett om det! BAH! Muskler är finfint!

      Radera
  2. Känner så väl igen det där... då jag var yngre la jag aldrig på mig något och fick jämt och ständigt höra kommentarer som "Jaha, ska du gå och kräkas nu efter maten?" eller "äter du ordentligt?". Superjobbigt då man aldrig ens haft antydan till ätstörningar. Tyvärr gjorde allt det där att jag senare sett det som en bedrift att äta mycket... jag fyllde 25 och "hoppsan" ändrades ämnesomsättningen. Så nu är jag en liten tjockis istället. Svår omställning, kan jag säga. Det blev en omvänd fixering som nu är svår att hantera.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ååå när jag var yngre hatade jag verkligen alla pikar om att man nog hade en ätstörning. Fast det var ju fint att folk brydde sig! Förstår att det är svårt att vänja sig när man plötsligt går från väldigt smal till mullig, men du är säkert jättefin ändå! Huvudsaken är ju att man är nöjd själv :)

      Radera