Men fast igen av oss egentligen vill så vet vi att det är rätt

Det är svår att skriva om något som jag inte vet hur man ska förklara. Som hur vi låg vakna halva
nätterna i hans sunkiga lilla lägenhet med heltäckningsmatta och enades om att vi aldrig aldrig
skulle bli tillsammans. Att vi var för viktiga för att riskera att förstöra något. Hur vi inte bara sa
det till varandra utan också till alla som hävdade att vi var kära. Jag tror jag sa nej tusen gånger
när folk frågade om vi skulle bli något mer än vad vi var. Jag tjatade på honom om att han skulle
vara med andra än mig och han bara skakade på huvudet åt min envishet.

Men sen en dag gick det inte längre och trots att vi inte ville ha något förhållande så kunde vi inte
vara utan varandra. Jag fortsatte hävda att vi i alla fall inte bodde ihop trots att jag åkte hem
ungefär en gång i veckan och trots att vi varje dag stod vid hans pyttelilla spis, läsandes på
halvfabrikatförpackningar i ett tappert försök att förstå hur man lagar mat och kokar pasta.

När jag fick tag i en lägenhet i stan flyttade han in med mig eftersom vi ändå inte skulle vara på
olika ställen och det kändes onödigt att sitta och betala dubbel hyra för en lägenhet ingen
använde. Folk ifrågasatte hur vi skulle kunna bo ihop utan att bli galna men vi bara ryckte på
axlarna, för oss hade det varit konstigare att bo skilda åt bara för att det var så man borde göra.

Våren och sommaren gick, vi var med varandra ungefär jämt och jag har nog aldrig haft så roligt
i hela mitt liv förut. Diskussionerna om att vi inte kunde vara tillsammans hade sedan länge bytts
ut mot att vi inte skulle kunna vara tillsammans och ifrån varandra, att vi aldrig skulle utsätta
varandra för ett distansförhållande. Alla klarar inte av det, man måste kunna tänka på ett annat
sätt än vi gör för att få det att fungera. Rörande överens som alltid.

Hösten försvann och vintern gick med en obehaglig försmak av domedag, och vi båda visste att
vi snart skulle åka ifrån varandra. Även om jag valde att blunda för det, jag ville inte veta av
något slut på vår idylliska lilla saga. Ville inte. Så tillslut fick han ordna det, han fick hålla mig
och förklara att det går inte vi kan inte göra såhär mot varandra vi måste sluta nu innan vi förstör
något. Innan vi förstör allt och förstör oss och varandra. Och det var det värsta som har hänt mig,
det värsta som hänt någon av oss.

Men fast igen av oss egentligen vill så vet vi att det är rätt. Att vi faktiskt måste göra det här. För
vi kan inte göra varandra olyckliga tillsammans när vi aldrig gjort det förut. Vi har varit bästa
vänner så länge, sen långt långt innan någon av oss ens tänkte tanken på att bli något annat. Och
det kan vi inte bara sluta vara hur som helst, det går inte och det vore fel på fler sätt än jag kan
räkna upp. Jag önskar såklart att det räckte med att vi älskade varandra mest i världen, och att vi
skulle kunna vara tillsammans i evigheter bara därför. Men om man är den andras viktigaste
person måste man nog också kunna göra såhär, skydda varandra från att förstöra oss. 

Så vad händer nu då? Vi har sagt upp lägenheten och jag har sagt upp mig från mina underbara
jobb. Han ska göra allt det vi pratat om att han ska göra, och jag det jag vill göra. Så, den 3:e
februari flyttar jag till Göteborg. Jag ska fota, söka jobb, träffa mina papegojor igen, utforska min
favoritstad ordentligt och läsa lite högskolekurser på skoj, lära känna nya människor och gå på
långa promenader. Sen får vi se vad som händer, jag vet inte, man vet egentligen aldrig.

Oavsett så ångrar jag inget, det må kännas fruktansvärt nu, men det blir bättre, och en del av mig
är glad för att han var stark nog att göra det här för oss. För jag hade inte kunnat, även om det var
bestämt sen länge att det skulle bli såhär. Är man bästa vänner så tar inte saker och ting slut bara
för att allt förändras, det kanske blir bättre, jag måste tro det. Vi har trots allt klarat oss igenom
konstigare saker än det här.

Så, nu vet ni ungefär hur det ligger till. Även om jag omöjligt kan få fram alla tusen viktiga
detaljer i en sån här text. Men vi har i alla fall varandra fortfarande, även om det inte är som ett
par.