I'm a selfish fool but I have no fear

Är det något jag lärt mig om mig själv under 2010 så är det att jag hatar att ångra saker. Ibland tror jag nästan jag saknar förmågan att känna ånger, med det menar jag inte att jag inte känner empati eller sympati, men jag vägrar tycka att något jag gör är helt uppåt väggarna. De nätter jag är ensam och sömnlös brukar jag ibland fundera på hur jag bäst ska kunna vända saker till min fördel, och hur jag har haft nytta av vad jag gjort även om jag inte skulle göra om ens hälften. Visst kan jag medge att en del beslut kan verka lite överilade såhär i efterhand, och jag förstår ju själv att jag hållit fast vid dödfödda projekt lite för länge ibland, men jag lär mig saker av det, jag blir slugare och jag blir mer målmedveten. Det förfinar min förmåga att sortera bort oväsentligheter jag stöter på idag, det lär mig vad som är värt att fästa vikt vid och inte. När det är värt att engagera sig.

Jag hoppar längs syndernas stig och jag gör det utan ånger, ibland så brett leende att mina käkar går ur led och allt som oftast med mina vänner bestämt marscherandes omkring mig, alla strängt upptagna med sina egna orimliga planer. Vi håller varandra sällskap och ställer till ett och annat på vägen. (Såhär långt in i texten är väl min stackars mamma alldeles kallsvettig och vildsint funderandes på vilka banker jag rånat och vilka jag knuffat ner i en isvak. Men det är inte sånt jag syftar på)

Vad jag menar är att jag tycker det jag gjort såhär långt har varit värt det, jag menar inte att jag tycker att jag alltid fattat rätt beslut, långt ifrån. Däremot tycker jag att slutresultatet blivit bra (förvisso är det inte slut än), hade jag inte gjort alla de där sakerna som har fått mig att växla mellan stundom svårhejdad ångest, nervositet och ilska, stundom mellan glädje, självsäkerhet och en överväldigande känsla av att det inte kan bli bättre än det är nu - då hade jag inte lärt mig allt jag kan idag, och jag hade inte träffat alla de som idag är mina närmaste vänner. Slutsatsen är att jag inte ångrar särskilt mycket, jag låtsas att eventuella obehagliga tidsperioder/händelser endast insupit mig viktig kunskap som jag kunnat och kan använda vid senare skeden i livet.

Jag medger dock att jag är osäker på om det jag lärt mig är något annat än ren och skär eskapism. Men misstag kanske bara är ett annat ord för äventyr?

Let go of the chaos around me, the devil that hounds me

Återigen: Pink
Foto: Nayab Ikram (det var inte hon som fick för sig att bilden skulle misshandlas till en polaroidbild, men jag tycker sånt är kul så jag våldförde mig på bilden utan att be om lov)

Det är söndag och listan på saker jag hellre gör än pluggar kan göras OÄÄNDLIGT lång. Om det finns någon stackars läsare som brukar återkomma hit vet ni hur dålig jag i regel är på att uppdatera här, så ni kanske förstår hur desperat jag är efter saker att göra när jag till och med tycker mig ha tid att tänka ut något att fylla bloggen med. Det var då jag kom på att jag kunde göra lite reklam istället, jag har nämligen en synnerligen ambitiös och begåvad vän som planerar att jobba med foto när hon tar sig ett arbete, vilket jag faktiskt tror att hon kan lyckas med trots konkurrensen. Denna vän, vi kan kalla henne Nayab för så heter hon, har ägnat ett par veckor åt ett tidskrävande fotoprojekt. Uppgiften hon fick från skolan var att anordna en utställning på temat "Makt i massmedia", vilket hon gjorde med bravur! Personligen har jag svårt att låta bli att blanda mig i saker och ting så jag har med nöje hjälpt/stjälpt till med ett par av bilderna. Bilden ovan är ett exempel på detta, jag och vår gode vän Anton gör vårt bästa för att se svåra ut.

Om ni vill se utställningsbilderna (som förvisso även hänger i skolan, men det kanske finns någon här som inte går där) så står de att finna HÄR. Ta en titt eller två för de är bra! Jag tycker främst ni ska spana på bilderna av Alva och Lio, för de är bezzt. Casper och Jesper är givetvis hemskt snygga de med.

We will never be, never be anything but loud

//Pink (givetvis)
Bilder: Edressit

Lusten att skrika KAAAAAARONKA KARONKA KARONKA KARONKA börjar bli överväldigande. (Det är givetvis Lusses bal jag syftar på, jag har inte drabbats av någon sjukdom. Mig veterligen) Det är förvisso mer än två månader dit, men när någon börjar förbereda sig dras de andra med i en masspsykos. Det bästa exemplet på det är väl från när vi gick i tvåan och ett par stycken hade parat ihop sig och bestämt vilka de skulle gå med, vilket ledde till att inom loppet av två dagar hade halva vår årskurs ordnat sig en respektive i ren prestationsångest. 

Alla är nu ihopslagna sedan länge men jag tycker mig ana ett kommande klänningshysteri som kompensation. Själv vill jag nog ha den ovan, fast INTE i gult. Jag beklagar att den inte ser så fin ut där men det finns bara bilder på den i gult. Funderar på att matcha mitt efternamn och ta den i grönt. Jag ska bara vela lite till först.

Embrace the land, where the ocean meets the sand

//The sounds

Rubriken till trots hoppas jag det tar tills i februari innan marken kommer fram igen. Jag trivs oförskämt bra invirad i 10 lager kläder och med en halsduk virad runt huvudet. Mina hönor är däremot inte alls förtjusta, de snorar och håller bistert inne med äggen. Vilket kanske är lika bra eftersom jag tror att de skulle frysa till is i samma sekund som de värptes, eller som göra flaskan jag hade i bilen; explodera i kylan.