Sidor

23.11.14

Vildsvin och underverk


Sveriges radio har en serie om jakt som jag slukade hel på väg mot Norrköping. Public service va, vilken grej.  Kunskap och underhållning för alla.

Väskorna hotade att explodera. Jag fattar inte varför det är så svårt att packa lätt?? Jag använde typ allt också. Utom några skorpor och en bok, men de kan omöjligt vara förklaringen till att två väskor krävs för ett dygn hemifrån.

Framme i Norrköping blev jag hämtad av min kompis Fridas pappa. Han köpte pizza och öl åt oss och sedan tittade vi på fotboll och Så mycket bättre. När det blev natt la jag mig i Fridas säng och planerade morgondagen (dvs idag).

Eftersom jag var i Fridas rum, utan Frida, skickade jag allehanda bilder av mig själv när jag gjorde olika *skojiga saker* till henne. Som att borsta tänderna. (Rävstrumporna har min mamma stickat, tänkte att de skulle passa helgens skogstema).

Två under har skett idag. Det första inträffade vid sjutiden i morse då jag körde rätt och hittade till Söderköping. Det andra vid 15 då jag hittade tillbaka till Norrköping. (Bonusunder: vaknade innan klockan ringde och var pigg).

Mellan dessa två tider har jag sprungit runt i skogen med vildsvin, i huvudet spelades låten ”jag blir hellre jagad av vargar” på repeat.

Jag har aldrig träffat vildsvin förut. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig, men de såg ut som en korsning av troll och nallar. När de stod still ville jag krama dem och ta med mig dem hem och när de sprang genom buskarna och nästan över mig: not so kramsjuk.

Nu är jag i alla fall på tåget hem till Göteborg. Hamnade i en drömvagn med sovande hundar, och tanter som dricker rödvin och läser.

Det enda trista elementet i kupén är personen med leriga kläder och gummistövlar. Alltså jag.

Förresten har jag blivit kär i Göran Persson. Vildsvinet alltså. Han på bilderna.

22.11.14

Destination Östergötland



En av intervjupersonerna jag hoppades på hörde av sig igår. ”Hur flexibel är du?” frågade hon och nu sitter jag på tåget mot Norrköping. I natt ska jag sova hos min kompis Fridas föräldrar och i morgon bitti strax innan sju kör jag hyrbil mot Söderköpings skogar för att påbörja mitt jaktreportage.

I väskan har jag soppa, te, socker, bröd, hummus, skorpor, sittunderlag, termos, kamera, två anteckningsblock, datorn, varma kläder och ett halvt kilo godis.

Det enda som står mellan mig och fullskalig succé just nu är mitt lokalsinne. Ett hinder som inte bör ringaktas eftersom det slängt in både käppar och stockar i hjulen för mina planer förut.

I värsta fall får jag göra ett reportage om att gå vilse istället. Låtsas att jag wallraffar när jag egentligen bara klantar mig.

Hörs vi inte igen vet ni i alla fall varför.

Hej alla nya!

And none of us thought it would last
HEJ alla som hittat hit efter att Polichinelle länkade! Blev så glad att jag tappade tandborsten ur munnen och ner på ipaden så en städsituation uppstod.

Men nu är den ur världen och jag tänkte passa på att trollbinda er med en presentation så ni stannar kvar. HeheheHEHE.

Jag heter Frida och bor i min bästa kompis gästhus. Hon äger alltså ett hus utanför Göteborg. Tillsammans föder vi upp undulater och tar emot sådana som polisen hittat i soprum/hos missbrukare/i naturen. Fåglarna är bara en stillsam hobby – egentligen pluggar jag journalistprogrammet vid Göteborgs universitet, men folk brukar tycka undulaterna är konstigare så det är bäst att avhandla dem direkt. När jag känner mig manad fotar jag, nästan alltid digitalt. Ibland analogt. Då kan det se ut som på bilden med solrosfältet ovan.



Jag är från en ö - Åland. Den ön är rätt så pytteliten. Och hör till Finland. Vilket försätter mig i otaliga situationer som får mig att framstå som helt dum i huvudet. Nu har jag bott här i snart tre år, och de första två åren ägnade jag åt att lära mig skilja på enkronor och femkronor. Använder helst kort till belopp över en krona, för att slippa den pinsamma situationen när man, likt en sjuåring med veckopeng, sträcker fram en näve klibbiga pengar och ba "du kan räkna åt mej :)))))))"

for all the souls you failed to save Såhär ser det ut vid min familjs stuga, också på Åland. Jag har fyra helsyskon och tio syskonbarn. Så när det dyker upp bebisar på bloggen är det inte mina, och när jag hänger med barn i högstadieåldern är de inte heller mina. Samtliga barn på bloggen är mina syskons. De har så väldigt många bara att det kan vara lite svårt att hålla koll. Oroa er inte för det, ni kommer få det svårare med djuren.

Astrid Bilden ovan föreställer till exempel det äldsta syskonbarnet, vid nämnda stuga.

Förutom undulaterna har vi katter och hundar också (återigen: bor alltså inte i en lägenhet. då hade den här historien varit en sanitär olägenhet redan vid undulaterna, som OBSOBS har ett eget hus med en egen utevoljär. Det är hemskt att sova med papegojor. Det vet jag eftersom jag hade fem papegojor utan bur i mitt sovrum under hela gymnasietiden). Hur som helst: Hundarna. Bob och Oliwer, är vallhundar, australian shepherds. De är skitjobbiga. Och provocerande smarta. Och jätteroliga och snälla.

 Oliwer är "vän av ordning" och vill att allt ska vara som det alltid varit plus att han helst vill äga trettiofemtusen får och lika många hektar mark.

Bob låter som en gris när man klappar honom och klappad vill han bli JÄMT.

Ovanstående kombination av sysselsättning och djur gör att jag främst bloggar om:
1. Vad jag gör i skolan eller när jag jobbar (på loven jobbar jag på tidning eller med radio).
2. Vad våra djur ställer till med. (ganska mycket, kan jag upplysa om)
3. Vad jag själv ställer till med (inte särskilt mycket pinsamt nu sedan jag lärde mig det där med valutan).

Såhär festligt hade jag det i skolan här om dagen. Kaffe och allt. 

Lite mer sällan, men då och då, bloggar jag också om de här två sakerna:
1. Att jag och min pojkvän bor 700 kilometer ifrån varandra och att det inte är så festligt att man brister ut i sång direkt. Inte heller jättepraktiskt. Sa jag att han dessutom är mer än tio år äldre än mig? Och därmed inte alls lever studentlivet utan redan har ägnat sex år åt att gå på universitet, ta examen och flytta TILLBAKA till Åland?? Vet ni vad det är? Inte så jättepraktiskt. Men ack säg den kärlek som är praktisk blablabla. Vi är i alla fall rätt nöjda, om det är för att vi är sjuka i huvudet eller ej kan jag tyvärr inte svara på eftersom jag inte är särskilt opartisk i frågan.
2. Att jag har haft reumatism de senaste 20 åren. Och att jag inte är 80 år direkt. Utan 22. Så sedan jag var ganska liten. Det är inte heller *trumvirvel* jättEpraktiskt. Men det är bara ett problem när alla leder väljer att inflammeras samtidigt och slutar fylla sin funktion som just leder, och istället väljer att vara... tja... pinnar. Skitsvårt att gå då.

Här är M i alla fall, får alltid tunglås när jag ska prata om honom eftersom han dels är för bra för att jag ska kunna göra honom rättvisa i ord, och dels för att jag alltid känner mig som en tönt när jag gör det. Och det är viktigt att vara c00l.

Jappjapp, det var hela mitt väsen i 500 ord. Hoppas ni återvänder! Jag tycker ju det är så roligt med bloggar. Och andra sssssociala medierrrrrrr. Vilket man ibland kan ana då jag finns här, på instagram, twitter, flickr och diverse andra ställen. Undulatforum till exempel............

21.11.14

Pinchos i plus

Som utlovat kommer här en recension av Pinchos! Upplägget lyder som följer: plussystem stulet av Anton, tidigare känd som författare, vän och innehavare av hamburgertelefon. Numera känd som personen som lockar hit spambotar. En förlust i socialt kapital från hans sida där men SÅ KAN DET GÅ ANTON. Tänk på det.

Men Pinchos då?

Lokaler med hundra meter till taket och röda sammetslampor: ++++
Utrymme för ryggsäckar och svängrum: ++
Femtio smårätter istället för en stor: +++++ (vem vill begränsa sig eller stå för sina beslut?!)
Personal: +++ (som förväntat av ett sådant ställe, ung, hipp, svår men blond)
Hur maten smakade: ++++
Jordgubbsdrink: +++++ (AAARRGHBLURG smakade som sylt och dracks ur burk. Jag hade gärna druckit ett upp ett helt badkar om jag bara fått)
Pris: +++ klart överkomligt men inte budget. Också lätt att styra eftersom man beställde smårätter.
Att all mat beställdes via en app?!?!?! Först – för jag kände mig dum, sedan +++++ när jag insåg hur snabbt det går.


17.11.14

Saker folk googlar

Ibland roar det mig väldigt att se vad folk sökt på när de hittat hit. Ofta är det helt rimliga saker som mitt namn eller 'undulatuppfödare'.

Väldigt ofta är det kiss.

Olika kombinationer av "kissa ner sig, kissa på sig, kiss på bussen" och liknande ligger alltid i topp. Då har ni kommit till en som är expert på att undvika detta. Det är typ bara gravida personer med en eller två minipersoner i sig som sparkar på urinblåsan som är bättre på toalettspaning än jag är (typ Ida). Mina bästa tips för att komma ur problemet med värdigheten i behåll är:
  1. Håll utkik efter universitet. De har alltid gratis toaletter i närheten och ingen kommer ana att du inte är student vid just den fakulteten (eller alls).
  2. Välj de nya tågen för de har fräschast toaletter.
  3. Ha alltid en femma på dig, den gör att du kan ta dig in på offentliga (fräscha) toaletter OCH den har samtidigt en placeboeffekt som gör att du aldrig behöver uppsöka den offentliga toaletten.
För er som bara vill veta varför kiss är ett så populärt sökord här så är det här inlägget svaret

Annars är det bröst. Gärna i kombination med Åland. Men tyvärr hörni, jag är inte den ni söker. Har en hel del erfarenhet av vassa revben men när det kommer till bröst såååå.... tja.... det finns tolvåringar med mer koll. Vill ni hellre titta på Åland än på bröst kan ni se på den här reklamfilmen! (Låt er inte luras av den lama stillbilden)


Uppdrag granskning + mitt namn = smickrande hörni men jag är inte direkt anställd. Jag var statist i ett eller två avsnitt. En på JMG gör sin praktik där så de använde skolans tv-studio för att spela in några sekvenser med studenter som läser upp olika arbetsvillkor folk fått skicka in. Jag var med. Slut på saga. Återkommer om jag får ett fett tv-jobb snart......

Nayab Ikram - aaaaah nu pratar vi. Det här är en av de mest sökta orden som leder hit (.....efter kiss då....). Nayab är ett geni och dessutom en av mina bästa vänner. Hon är fotograf och ni bör alla anställa henne eller åtminstone titta på hennes bilder. HÄR är hennes portfolio.

Naturmagasin, runkeeper och undulatungar.

Vi gör magasin i skolan. I redaktioner om 20 bestämmer vi målgrupp, tema, layout och ämnen. Vi har möten, diskuterar vinklar, skriver reportageplaner och analyserar andras reportage dagarna i ända. Min redaktion ska göra en tidning för jaktintresserade (kvinnor) i åldern 25-35 och det är väldigt roligt att få göra allt från början. Det hela började med ett par dagar av researchande av målgruppen så nu "vet" vi vad våra (tilltänkta) läsare gör på friden, vad de jobbar med, hur mycket pengar de har och vad de lägger sina pengar på. Sedan anpassar vi våra artikelidéer därefter och nästa vecka ska vi börja jobba med reportagen.

Som vanligt är det en pärs innan intervjuerna är bokade. Jag avskyr att sväva i limbo utan att veta när/var/hur/vem en ska prata med. Men när allt är bokat är det som att rulla ned för en blomstrande kulle. Alltså väldigt kul trots eventuella stenar och bistick. *poet* Jag vet i alla fall exakt vilka jag vill prata med. Nu ska jag bara.... övertala dem.... alla tjugo.......
Eftersom det är mörkt och kallt och grått och regnigt och blött och annat som hör hösten till nu så slipper ni se dagsfärska bilder. Istället kan vi titta på den ovan, som föreställer mig, Beatrice och Rebecca utanför skolan för två månader sedan. Skulle vi sitta på samma plats idag skulle vi sugas ner i ett sumphål av lera.

I helgen hade jag en fåfäng fantasi om att avverka den kommande veckans deadlines. Istället ägnade jag tio (tiotiotiotio) timmar av helgen åt fågelköpare. Jag fattar inte hur det kan ta sådan tid men  det är en miljon papper som ska skrivas ut innan folk ens kan komma (skötselråd, foderråd, uppfödningsbevis, köpekontrakt, blablablabla, osv, lite till papper) och som vi alla vet är skrivare designade för att driva människor till vansinne.

Undulatungarna är dessutom så gulliga att jag inte får något gjort när de tittar på mig för jag kan inte sluta titta tillbaka. Åh halledudande. Djurbarn ändå. (Följ VildaParadis instagram för mer sådant)

Helgens bonus var att min kompis Geislers föräldrar kom till stan. Och *trumvirvel* bjöd oss två på middag!!! På Pinchos. Som jag ämnar återkomma till i ett inlägg där jag inte redan pratat ihjäl er. Alltså inte detta.

En sak till:
Runkeeper. Hur besatt är den appen av rekord egentligen? Jag använder den för att se var jag och hundarna går. Och efter vaarrrrennnda promenad mailar den mig och typ "grattis till hastighetsrekordet! och längdrekordet! och höjdrekordet! och hopplaskuttsrekordet!! och gå i sicksackrekordet!!! och STÅ PÅ HUVUDETREKORDEEEET".

Här slog Bob, jag och Micke till exempel havsutsiktsrekordet i runkeeper. Vilken dag.

Okej en till:
En älgmamma med kalv hänger i vår trädgård. De äter upp fruktträden och tittar på de hysteriskt skällande hundarna i hundgården. Speglar sig i bilrutan och är totalt oskrämbara.

Jag däremot. Jag är skrämbar.

13.11.14

Wang x förnedringen

Wang x HM släpptes förra veckan. Något som nog varenda person som använder – eller ens vistas i närheten av någon som använder – sociala medier tvingats se kanske fyrahundrafemtiotusen gånger. Jag hade siktet inställt på en kjol och kanske en klänning. Föga unikt då, eftersom det inte direkt var ett hemligt litet samarbete med det hemliga lilla företaget.

När kläderna släpptes bevakade jag hemsidan hela morgonen och den låg nere hela morgonen och alla andra köpte slut på kläderna. hela. morgonen.

Eftersom jag inte är en shoppare av det målinriktade och tålmodiga slaget som dessutom är beredd att betala (ännu högre) överpriser genom att köpa plagget i andra hand gjorde jag det enda rätta: gav upp.

Jag önskar historien hade slutat här. Men icke.

För oturligt nog är Micke mer klädintresserad än jag och drog därför med mig till affären där samarbetet säljs. ”Bra idé!” kanske någon tänker nu, och ja, det hade det väl varit. Om jag inte fått för mig att pröva Den. Helvetesplagget. Dykarklänningen.


Såhär såg jag ju inte ut kan jag upplysa om.

Det var länge sedan jag blev så förnedrad av ett dött ting. Eller av något alls för den delen.

För det första krävdes det en magister i textilkonst för att förstå hur man skulle ta på sig den. För det andra hade klänningen blivit lemlästad och typ överkört av tåget under dagen när en miljon andra personer, liksom jag, försökt ta på sig den. För det tredje var den tillverkad i något som helt klart förde tankarna till dykare-på-sexklubb-med-aerobictema.

När jag efter – och jag överdriver inte nu – tolv minuters stirrande på klänningen fortfarande inte förstod om den var avig eller inte, började jag misströsta. (Bonus: Vid det laget hade jag redan klätt av mig allt på överkroppen i någon slags tro att jag var sekunder från att ta på mig ett plagg. Var alltså både förvirrad och barbröstad.)

Till slut tänker jag ”DET FÅR BÄRA ELLER BRISTAAAAAA” och sliter den över huvudet. Jag kan redan nu avslöja att det brast.

En av de två bh-delarna hängde utanpå som en slapp tygtrasa, lojt vinkande från vänster armhåla. Höger bröst däremot. Det hade inget som helst skydd. Det hade krälat ut genom en *cool skärning* i tyget och fastnat. Mina armar satt som i ett skruvstäd och bandet runt halsen påminde om en snara. 

Om ni får upp jobbiga bilder i huvudet nu kan ni ju försöka föreställa er hur det var att bevittna skådespelet i verkligheten. Det såg ut som att någon tryckt in mig i en svettig sopsäck och sedan lindat in mig i tejp.

Vad jag inte visste då var att det var en stilla promenad i parken att klä på sig den. Det svåra var att få av den. Den historien är alldeles för lång för att berätta, men det innefattar många klassiska element som kvävningskänslor, syrebrist, svett från varenda en por och en het och innerlig önskan om att någon ska dyka upp med en sax och – förhoppningsvis – klippa loss en, snarare än hacka ut sina egna ögon.


Såhär hade jag det i provhytten. Fast hennes kläder sitter bättre.

10.11.14

äntligen.



Nämen nämen. Gnucci dyker upp och äger sönder den här måndagen fullständigt. Det behövdes.

4.11.14

Triss i roligt

Det är så KUL med syskon hörni. Speciellt när de bor i närheten och speciellt när de bjuder in en att hälsa på över helgen. Speciellt när de med "hälsa på" menar "låt mig mata dig med allsköns socker tills endast kaffe kan rädda dig från sockerkoman, sicken tur att jag har en cappuchinomaskin då". Speciellt då.

Det enda som är dåligt med att ha roliga syskon är att de kan hålla en vaken till klockan fyra på morgonen med sitt pladder. Då får man bara sova 2.5 timmar innan skolan. Har det visat sig.

Såhär skojigt hade vi när jag tog studenten. 

Nåja, det var inte värre ställt med mig och mitt sömnbehov än att jag, så fort skolan slutat, skuttade upp för Beatrices berg och in i hennes kök för att dricka varm choklad och smida storslagna (hoppas jag) planer inför våren.

I morgon inträffar följande magiska ting:
1. Inga föreläsningar = slipper västtrafik vars svek slitit upp ännu ett tillitssår i min själ. I morse hade molngudarna glömt att stänga av duschen och således var jag dränkt efter fyra minuter utomhus. Gissa då hur jag såg ut efter TRETTIO MINUTER när busskräket fortfarande inte kommit. Åkallade så att säga satan på hebreiska och förberedde mig för att gå hem och maila på blocketannonser där folk hyr ut lägenheter. "Även städskrubbar av intresse", typ.

2. Min kille kommer hit och hälsar på!!!! DET LJUVA LIVET STUNDAR!!!! Vi ska äta ute och dricka öl med mina vänner. Och kanske lite annat också. Wiho wiho wiho!


30.10.14

Saker jag tänker mycket på just nu


+ att jag ska skriva C-uppsats i vår och att jag därefter har en kandidatexamen. Det är ju så man får skrämselhicka för mindre. Tur att jag har ett år kvar till min magister så jag inte slängs ut i verkligheten på en gång.
+ att vi har praktik hela nästa höst. Var vill jag bo var vill jag bo?

+ att jag vill ha en snygg vinterjacka. Otur för mig att jag typ inte fattar vad som är snyggt och inte. Framförallt inte hur man hittar de snygga kläderna.
+ att det snart är jul och att jag (i år igen!!!) har en skitstor familj att köpa julklappar till. Håhåjaja är det här året året då jag lär mig att börja i god tid? Låt mig gissa på nej.
+ att jag ska hälsa på min syster i helgen! Hon bor bara en timme från Göteborg så det är smidigt värre. Smsar henne olika önskemål på mat och aktiviteter en gång i kvarten.


+ att jag lovat att gå morgonpromenad med en av hundarna i morgon innan skolan. HAAAHAHAHAHA är jag dum i huvudet eller är jag dum i huvudet? Hmm...
+ att jag är väldigt sugen på ost. Som alla andra dagar.

+ att tidningen Re:public är så bra att jag för första gången i mitt liv känner för att långsamt läsa igenom alla reportage de någonsin gjort. Eller okej andra gången i mitt liv, Hunger har samma effekt. Offside försöker också ta sig in på listan.
+ att jag har en ny fin macbook air som jag tycker så mycket om att jag inatt drömde en mardröm om att den blev krossad till mos. (När jag sa till Angelica att jag hellre ville ha en – och nu måste ni tänka er ordet uttalat – *eir* än en *pro* svarade hon "det finns mig veterligen inga MacBooks med öron". Sedan fortsatte hon skriva uppsats som om inget hänt.)
+ att M kommer och hälsar på om bara några dagar!!!!!

+ att det snart är vinter och att jag måste se till att sova duktigt och äta god mat så jag orkar vara glad trots 30 sekunder dagsljus per vecka. Lätt som en plätt............................
+ att jag vill åka på Nayabs examensutställning men att det är svårt att hitta tid för att besöka Karis (Finland) nu.
+ jag vill gå på maskerad!!!!!!


Jappjapp. Annars tänker jag bara på interaktiv berättandeteknik hela dagarna (ja på riktigt).

"What pain do you want to sustain?"

If I ask you, "What do you want out of life?" and you say something like, "I want to be happy and have a great family and a job I like," it's so ubiquitous that it doesn't even mean anything. 
Everyone wants that. So what's the point?
What's more interesting to me is what pain do you want? What are you willing to struggle for? Because that seems to be a greater determinant of how our lives end up.
/.../
Because happiness requires struggle. You can only avoid pain for so long before it comes roaring back to life. 
/.../ 
What determines your success is "What pain do you want to sustain?"

Texten är skriven av Mark Manson, läs hela HÄR. Jag hittade den tack vare Heidi.

27.10.14

jaha nähä det lär ju inte bli ljusare i alla fall

Idag slog den till. Den stora känslan av åhnej-ska-det-vara-såhär-mörkt-länge-till-jo-vänta-i-typ-fem-månader-minst-känslan. Den.

Extra bonus i kanten för att jag nästan gick vilse och nästan var tvungen att kissa i en stadspark med hipsters och hundar på väg till skolan. Situationen löste sig - sjukt nog - utan att någon kroppsvätska spilldes (varken kiss eller stresstårar alltså) och jag kunde ta mig till kursintroduktionen med värdigheten i behåll.

Alla andra (dvs mina klasskamrater) var också nedstämda idag. Men jag fick en drömgrupp till den kommande terminens redaktionsövning och studentcaféet hade drickbart kaffe och jag rymde inte ut genom fönstret och vidare på byggställningarna som täcker hela skolan fast jag hade chansen.

På eftermiddagen köpte vi frukt, tänkte på *interaktiv berättarteknik* och traskade hem. Idag var första dagen på veckor när det varken var snålblåst eller ösregn. Jag har gått i skogen med hundarna och svarat på fågelmail.


Nu målar jag naglarna i svartaste svart (liquid leather) och i morgon när jag vaknar ska jag få ett ilskeutbrott över att det blivit lakansmärken i lacket trots att det torkat i över en timme.



Calling your name in the midnight hour reaching for you from the endless dream. So many miles between us now but you are always here with me.




Som ni kanske vet tragglar jag (och M, för all del) på med det här eviga distansförhållandet. Och det går bra. Jag är inte en halv person, min själ har inte ett stort hål som måste fyllas av någon och kärlek behöver inte ha en fysisk form för att kännas.

Med det menar jag inte att vi är "starkare", "bättre" eller "mer rätt" än människor som inte känner såhär.

Anledningen till att jag ens tar upp det är för att i början trodde jag det var något fel på mig som kände så. Som inte räknar varje minut tills lidandet ska ta slut. För det finns inget lidande. Det är mer eller mindre roligt. Mer när vi är med varandra, mindre när vi inte är det. Det är inte blodigare än så. Och om vi nu ska leva *happily ever after* så är några år på olika håll inte ens en lång tid.

Såklart finns det stunder då jag hatar att vi inte träffas. Men de är inte i majoritet.

Med det sagt: Jag har kommit på en ny bra grej med distansförhållandet! Jag har ju praktik nästa höst, en hel termin då jag och mina klasskamrater ska jobba på valfri redaktion. Och jag behöver inte ta hänsyn till var M är, för vi bor redan nästan 12 timmar från varandra. Det blir liksom inte mycket värre än så. Förutsatt att jag håller mig i Norden.

25.10.14

For every heart we have forsaken. To all the ones who hope.

Noterade ni nyss att Amanda Jenssen skapade ett smärre underverk av Orups vi gräver guld i USA?

15.10.14

Lite djupa insikter och annat snillrikt.






1. Två av våra nymfer (jag och Angelica driver VildaParadis) är nästan lika gamla som jag!!! De är födda 1997, vilket är pluttigt om en är människa men rätt mycket om en är nymfkakadua.

2. Kungsbacka är inte så dumt ändå. Pendlandet stod mig verkligen upp i halsen i våras och jag kände typ "jagkanboienlådabarajagslippervästtrafik!!!!!!!!!", men nu får jag skjuts till skolan av Angelica nästan varje dag och en smidig liten halvtimme med sitsvärme, kaffe och musik kan jag ju leva med. Speciellt i jämförelse med att puréas till människomos i 1,5 h av västtrafik.

3. Herregud vad hundarna blir smutsiga den här årstiden. Torkar och borstar och tvättar och ändå ser de mer ut som träsktroll än hundar.

4. Sjukt vad man får grejer gjorda när man har listor att bocka av på? Swissssch säger det bara.

5. Det är fortfarande längre tills jag får träffa Micke igen än det var sedan vi sist sågs. Det känns som vi inte träffats på en månad eller två! Jaja tid är deadlines så den lär nog gå snabbt.

6. Har sett två bra dokumentärer, Pakistans förlorade pojkar och Gymnasten som lärde sig gå.

7. Jag saknar ridning och hästar så mycket! Den högsta formen av lycka är, för mig, att galoppera längs skogsvägar eller kämpa sig svettig (och typ blodig) för en snygg nedsittning i trav. När Angelica är klar med sin c-uppsats trooorrrrr jag vi ska börja rida här i krokarna!


Alla bilder hittade på pinterest. Säg till om ni vet vem som fotat!